Mitt Waterloo

by Alenah

/
  •  

1.
2.

credits

released April 6, 2011

Recorded by Ulf Blomberg @ HoboRec, 2011.

tags

license

all rights reserved

about

Alenah Sweden

contact / help

Contact Alenah

Streaming and
Download help

Track Name: Mitt Waterloo
jag springer ensam, kolliderar med en svärm av bly.
en hjord av skadedjur rusar emot mig,
ord mot ord slår stumt mot varandra.
en lek för dom vars hopp har upphört leva,
min dom är sedan länge klubbad.

omringad av död, jag fäktar utan framgång.
timglasen vändes för så längesen.
förankrad vid liv, i väntan på något nytt.
med jämna steg gick du bredvid så jävla aningslös.

blodspår i linje efter alla steg vi tog tillsammans.
baksätesföraren, vem är du, egentlingen?

öppna famnen för mig,
jag dödar för en sista kyss,
jag önskar allting ogjort.
följ mig in i ljuset,
håll mig för alltid nära,
släng mig; är det här det bästa du kan?

så flå mig ren, jag kan inte vänta längre.
stick din dolk i min murknande rygg.
slå mig lam, jag har utstått så mycket värre.
låt mig blöda.

om det som inte dödar härdar
vad gör jag på mina knän?

bajonetterna måttar mot strupen,
struket korn ifrån alla håll.
jag krälar mot ljuset, men i livet förblir.
vad var dessa år till för nytta?
har jag tillfört något alls?
det här är mitt waterloo,
det här är sista spiken i kistan.
Track Name: Ett Dödsdatum Satt
som en bris från en tid där allt vårt stod högt i lågor
vände du kikaren mot en tom horisont.

havet verkar så oändligt varje gång man söker;
svar på när land planerar att skymtas,
svar på när botten skrapar i.
kryptiska svarta saltvattensvidder
men strömmarna verkar ha planer för oss;
en dag står jag här alldeles ensam,
en dag är du någon annanstans.

som en bris från en tid där allt vårt är minnen blott,
jag håller tyst och härdar ut,tiden tränger oss båda.
för jag vet att du måste åka,
jag vet att jag aldrig kan hålla dig kvar.
jag vet, jag vet, du kan inte stanna,
jag vet jag kan aldrig hindra dig.

men ändå hägrar hoppet som uppskjutet ur ofruktbar mark.
molntäcket bryts, där står solen och flinar,
och störtas likt en oönskad gäst.
när landstrimmor skär liksom färg genom diset,
och lukten av bränders stickande rök.
slutet är här, vi har nått dit vi färdats
slutet är här, vi har hittat tillbaks.

och må sorgens små jävla händer sträcka sig efter mig.

ska jag gräva ner alltsammans för att starta om,
eller räkna dagar en för en tills du är tillbaka?
ska jag låta allting brinna, eller rädda det som går?
jag säger; fäst blicken upp mot skyn, jag sänder dig en röksignal.